Jag läser Annas blogg och det börjar gå upp för mig mer och mer att kanske jag skall tänka bort detta med min dagens dag lista

http://itrim69.bloggplatsen.se/2010/02/19/2564834-manga-dagens-dag-att-se-fram-emot-vad-valjer-jag/ lista.

Alltså jag kanske aldrig mer kan äta sötsaker igen. det kanske är något som jag måste börja fundera på. Är det värt det? Hur allvarligt är mitt beroende?

Jag vill gärna tro att det inte är sockret som gör att jag äter fel. Jag vill gärna tro att jag inte är så sockerberoende. Men frågan är om jag har kunskapen att avgöra det. För jag åt väldigt mycket av det dolda sockret. Men jag känner inte igen mig känslomässigt i det scenario som Anna beskriver i sitt första inlägg

"Jag har tidiga minnen av hur jag gick till skafferiet och luktade på farinsockret, hur ljuvligt det doftade och vilken lockelse det var att veta att det fanns där, nära. När jag var stor nog att få tugga tuggummi doppade jag det i sockret, om och om igen och njöt av knastrandet mellan tänderna".

Jag brukar undvika socker i ganska stor mån. Alltså när någon serverar bullar så skrapar jag bort pärlsockret för jag gillar inte när det blir för mycket socker. Jag gillar inte när det knastrar mellan tänderna. Likaså är jag inte förtjust i mandelmassa, eller glasyrer. När jag bakar äppelpaj så har jag inget socker i smuldegen och ytterst lite på äpplena. Så hur skall man tänka här?

Detta är något som jag verkligen vill ha svar på. Jag vill väldigt gärna att ni andra, ni som läser beskriver hur ni ser på problemet?

Däremot så är jag vansinnigt förtjust i sweet chili...hur illa är det? Hur onyttigt är sweet chili i matlagningen? Så är det konsistensen på sockret jag ogillar och inte smaken som jag tror? Jag fick för mig att fazers blå choklad inte innehöll så mycket socker, för den smakar mindre sött än marabous. Men förklaringen till det hittade jag på nätet;

"Skillnaden mellan Fazer blå och andra mjölkchoklader, till exempel marabous är att de flesta använder sig av mjölkpulver men Fazer har riktig mjölk i sin choklad.Guiden sa att chokladen inte blir lika söt när den innehåller mjölk". http://galtarbloggen.wordpress.com/categ...gory/pizza/

Så frågan är, hur beroende är jag?

Hur gärna vill jag gå ner i vikt och hålla vikten. Är det bara att inse att socker är något som jag måste låta bli för all evig framtid. 

Vad innebär itrims stabilisering framöver för mig? Vilken metod använder de sig av? Är det GI eller hur ser det ut? Hjälp mig snälla ni med denna information. Jag har ett liv att planera.  

Varför är jag hungrig? Har inte varit hundrig sedan de första 3 dagarna. Åtminstone inte som jag är just nu. Jag har lite nästan onthunger. Kan det vara så att all den motion jag fått de senaste två dagarna kanske är lite för mycket?

Bara en tanke.

Kolla vad snygg hon blivit. Och vilken energi hon har. Det är precis så det funkar.

Kämpa på Madelene

Så härligt att inte längre väga över 100 kg.    Det var ett tag sedan sist.

Och idag har jag gått ungefär samma rutt som igår men jag har oxå tränat på itrim.    De ni. Jag gjorde som Mumlan sa. Och jag vill ju ha det bästa tänkbara resultatet. Jag vill göra allt för att komma ner till målvikt, för det är då mitt riktiga arbete börjar. Att hålla vikten.

Dagens steg är so far 16398 och det känns helt ok. Vilken vecka detta har varit. Vilken flygande start.   

Som jag misstänkte så är det även en stor social grej man missar när man inte går och tränar. För alla är så trevliga att prata med. Alla pratar om itrim, om viktminskning, om att detta är sista chansen. Detta är något som alla verkligen tror på. Jag har pratat med två helt nya tjejer idag. Och på ett vanligt gym är det inte så. Man byter om i sitt hörn i sitt skåp och tittar inte ens upp när någon kommer in i omklädningsrummet (min erfarenhet). Här faller det sig så naturligt. Vi har något gemensamt. En stark vilja att gå ner i vikt, en sista chans.

Grupp på torsdag..

99 kg (99,4)

Jag är numera tvåsiffrig. Underbart.

Ikväll får vi fint besök, sonens bästa kompis kommer och stannar över natten. Härligt med sportlov. Dom ska äta pizza. Jag tar nog en lååååång promenad då. För idag är jag hungrig, och jag kan inte säga att smält ost inte skulle smaka bra just nu. Men det finns inte en chans att jag faktiskt skulle ge upp i detta skede. Jag är inne i ett nytt tänk. Just nu är det VLCD som gäller. Det är sista veckan på 600 kcal.

Jag är lite orolig över hur vikten kommer att påverkas av att öka kaloriintaget under LCD till 800 kcal/dag för jag vill sannerligen inte backa tillbaka till tresiffrigt igen. Men det är en hel vecka kvar och jag skall följa, till punkt och pricka. Jag ser fram emot lite nya smaker, och lite extra sugen blir jag då jag vet att smoothiesen är yoghurtbaserad. Det kommer att bli lite tyngre att bära hem. Men det ökar förbränningen så det går alltid att hitta en positiv vinkel.

Jag kanske skulle försöka ta mig i kragen och gå ner och träna lite på itrim. Men det tar emot. Men för min hållnings skull så kanske jag borde överväga ett till två pass i veckan bara för att köra igenom musklerna. Jag känner att jag idag har en ganska dålig hållning, jag sträcker inte på ryggen när jag sitter vi datorn och att träna ger automatiskt ett lyft. Och jag vet att maskinerna på itrim gör nytta för mina muskler. Men....jag kör ju Zumba. Men det är ändå inte samma sak.

En sak jag inte fattar är, varför skall jag inte ha stegräknaren på mig när jag tränar? Kan det vara så att träningen skall ligga utanför vardagsmotionen och stegräknaren är verktyget för att mäta den. Ett pass är 30 min. Ger riktigt bra puls.

Nu ska jag gå till min närbutik och handla kaffe. Efter kaffet blir det promenad och jag skall även ta mig ner till itrim och handla en låda skogsbärsshake.

Tjing   

Tuff som jag är, superwoman, så har jag gått över 20 000 steg idag. Trodde knappt mina ögon när jag kollade stegräknaren. Det lönar sig att ge sig fan på nått. Om någon frågar om jag skall med på en prommenad så säger jag inte nej. Dagens motion är kanon. Och i denna kyla dessutom.

Sedan har jag fått en hel del positiv feedback från er, ni som läser vad jag skriver. Egot växer. Tack för att ni gillar vad jag skriver. Ni peppar mig.   

Intervjun gick kanon. Grillades av tre intervjuare under en timma. Vad var det som fick dig att söka det här jobbet? Vad innebär mångfald för dig? Vem är du som person? Varför skall just du få den här tjänsten? Vem är du i en grupp? Hur hanterar du konflikter?

Jag är fortfarande väldigt pigg, glad och mår oförskämt bra. Jag tror inte att alla får samma känsla av att gå med i itrim. För mig har detta bara fallit rätt i tiden. Just nu är detta helt rätt för mig. Och att känna att så många bitar faller på plats gör att tillsammans skapar dessa delar en helhet som gör mig oslagbar.

Keep on fighting...

 I dag är det sista dagen på andra veckan med VLCD (Very Low Calorie Diet). Jag har gått ner totalt 6.9 kg. Jag skulle vilja gå ner och använda mig av vågen på itrim för att få det exakta resultatet. Kanske jag går förbi idag när jag ändå skall ner på staden. Jag har ju ytterligare en arbetsintervju idag. Men kanske det är ett extremtänk som får in mig på en osund bana. Det är ju inte meningen att siffror skall vara det viktigaste utan känslan och beteendet är min viktigaste förändringspunkt för att nå ett hållbart resultat.

Jag måste förändra mitt liv, mitt beteende för alltid. Jag skall hitta detta ny mig efter att jag länge levt efter lustprincipen. Detta är det mest seriösa försök jag hitintills gjort. Jag har sålt min själ till itrim.....i två år. No regretts.

Jag har gått ner 6.9 kg. Jag är glad. Det känns kanon.

Men...alltid ett men. Jag har inte alltid vägt över 100 kg. Min gräns tidigare har varit 99 kg och den har jag hållit stenhårt. Av någon anledning har jag de senaste två åren gett upp och förflyttat min gräns, den hade i slutskedet (för två veckor sedan) tänjts till en vikt jag inte kunnat acceptera. Nu står jag på den hårfina gränsen igen...jag vägde i morse exakt 100.00 kg (min våg) och den gränsen får aldrig överskridas igen. Det är nu det hela börjar, här på denna linje med denna vikt börjar vikminskningen nu på allvar. Någonstans vill jag knappt berömma mig själv för att ha gått ner 6,9 kg utan piska mig själv blodig för att någonsin ha paserat min egen gräns. Jag menar. om jag inte ens kan hålla mig innanför mina egna uppsatta mål och gränser. Vem är jag då?

Hur mår jag i kroppen och i toppen

Efter två veckor känner jag mig lätt. Jag känner mig smal. Det är som om medvetandet lurar kroppen att den är på gränsen till mager. Jättekonstig känsla. Jag känner mig lätt, energisk och glad. Jag blir visserligen ganska lätt trött. Jag kanske inte skall förringa allt det arbete som kalasets förberedelser har krävt. Jag har knappt kunnat sitta stilla. Jag vaknar med tuppen och är pigg, jättepigg. Piggelin piggelin pigge pigge piggelin.

Jag har precis läst ut en bok...åh vad jag har längtat efter att få läsa skönlitteratur efter all denna kurslitteratur under så lång tid. Jag har börjat på en ny bok. Även denna av Åsa Larsson Det blod som spillts. Att läsa skönlitteratur hjälper mig att slappna av på kvällen. Jag har tidigare haft svårt att komma i säng vid en skaplig tid. Det har gått så långt att jag under de senaste två åren inte sovit mer än ca 4-5 timmar/natt. Nu lägger jag mig tidigare och somnar ganska snart. Jag vaknar ju visserligen med tuppen men känner mig utvilad.

Vatten. Jag är lite slarvig på att se till att få i mig ordentligt med vatten. Det är väldigt viktigt just under VLCD att se till att kroppen får vätska. Nu har jag fått av min snälla mamma, en vattenflaska från tupperware som är himmla snygg och praktisk.

Den har en botten som man kan skruva av och i den kan man lägga gymnyckeln. Supersmart måste jag säga. Har alltid stört mig på gymnyckeln som jag inte vetat vart jag skall göra av den medans jag tränar pass framförallt. Nu ligger den i säkert förvar. Och så är den snygg. Tack kära mor.   

Nu ska jag gå en promenad till stan med en väninna. Sedan hem och laga mat till sonen. Sedan tillbaka till stan och gå på arbetsintervju. Det kan sluta på en rekorddag gällande stegen.

En tur till stan är 7000 steg. Två varv till stan blir 14 000 steg.   

Ha en fin dag därute i snön..

Nu e ja trött. Kalaset har gått bra. Jag har inte ens varit sugen att smaka något. Och jag har gått mina 10000 steg idag. Jag har övergått till bara shaken. Hoppat soppan. Men när jag har stressigt omkring mig så märker jag att jag tappar räkningen. Igår missade jag en hel "måltid". Och idag får jag ta två st tätt. Så stress ställer till det lite granna. Jag kommer nog att gå tillbaka till en shake till frukost, soppa lunch och middag och shake till kvällsmat. Lättare att hålla koll, men även lite trevligt med något varmt i magen förutom kaffe.

Nu tar jag söndagsläge i soffan och zappar.