“Misery is easy, happiness you have to work at”

riktigt sant

Som ni säkerligen räknat ut så har det fuskats en del hos fröken Louise. I det stora hela är det inte så farligt men det är ändå övertramp. Och jag antar att det innebär att jag inte fullföljt. Jag är tacksam mot vågen för den är snäll mot mig, och har inte dragit iväg som jag fruktat. Jag håller andan när jag ställer mig på vågen.

Så varför blev det såhär? De som känner mig personligen är nog inte förvånade, utan nickar bara på huvudet och tänker att det höll så här länge. Men jag är verkligen inte redo att slänga in handduken ännu. Jag skall visa er och jag skall visa mig vad jag är gjord av och att jag kan fixa detta.

Vågen har gått från 86.6 till 89.9 Så är det. Och jag har käkat en snickers. Jag fick ett infall och ville bara ha. Jag kan säga i efterhand att den smakade skitilla. Jag är verkligen avtänd på socker för snickers smakar bara socker och jag brukade utan problem kunna äta 5. Jag är så tacksam för naturdiets dark chocolate för den gör allting värt. I övrigt har det slinkit ner en och annan macka, nån bulle, lite pasta, potatissallad. Det blev helt tydligt för tufft för mig att börja äta igen. Men som alltid finns där alltid flera faktorer att läga till. Jobb. Jag tror att samtliga från min kull har fått jobb. Jag känner mig som en förlorare. Men åter igen. Sedan de 5 intervjuer jag var på så har jobbsökandet inte varit frekvent, snarare obefintligt. Jag har tappat självförtroendet. Känslan av att jag klarar ut det jag utbildat mig för. Hemtjänst är tryggt och säkert. Just nu. Jag fick 15000 i lön denna månad och det är så enormt mycket pengar för mig som varit student så länge. Det är nästan dubbelt så mycket som CSN.

Jag har verkligen inte gått och blivit gränslös och börjat frossa utan det har varit väldigt små mängder. Men det känns i hela kroppen. Nu drar jag åt tummskruvarna och tar upp kampen igen. Nu med 100 % återhållsamhet. Barer och välplanerad mat enligt 2+2. Och åter igen skall jag börja gå. För det har fallit bort de senaste 2 veckorna. Jag tror det är en del av problemet. Jag mår helt enkelt sämre när jag inte tränar. Rör på mig, det gör jag ju. I jobbet går jag ju minst 10000 steg/dag. Men det är inte samma sak som en powerwalk.

Psyket är verkligen allt vad vi är. För som vi känner oss lever vi våra liv. Jag har bokat ny tid med min coach, jag missade den senaste tiden. Säkerligen var det undermedvetet ett medvetet val. Klarade inte ut att möta henne eller mig själv och visa upp ett plus på vågen. Jag som varit så orubblig i min motivation och i min övertygelse och som pushat andra. Just nu känner jag mig lite som en hycklare. Det var jobbigt att kliva in på itrim i torsdags för att hämta min t-shirt och mitt startnummer. Jag kände mig uttittad och jag skämdes. Om något är typiskt mig så är det just detta. Att inte våga erkänna att det inte går så bra. Att jag behöver hjälp och push. För jag kan ju redan allt.

Att sedan blodomloppet gick som det gick fick mig var inte direkt motiverande. Men jag är glad att jag tog mig runt, att jag inte bröt och att jag har en måltid. Och som Peter, Sussie och stedentitrim kommenterade att just det faktum att jag inte bröt säger något om mitt psyke samt att för några månader sedan hade jag inte ens funderat på att stäla upp, tack för den.  Att gå vilse och att sedan gå tillbaka med publik som stirrar var verkligen motigt men även kanske ett tecken på styrka. Jag gick motströms, publiken måste ha trott att jag avbröt redan efter bara några km. Hur otroligt dum jag kände mig, ensam, bortgjord. Och sedan missa en pil och gå fel igen.... jag kan åter igen säga att de som känner mig nickar och tänker. Det är vår Louise det.   Mamma och jag skrattade så vi nästan grät när jag berättade historien för henne på kvällen efter loppet.  

Denna bloggen betyder mycket för mig.

...om vi räknar från slutet.

Jag tror jag är den förste blodomloppare som går vilse. Jag gick längst, jag vann den kategorin om den funnits. Det blev lite ledsamt en stund.   Anledningen till att jag var vilse var att jag inte kollat kartan ordentligt så när 5 km rundan kom springandes så åkte jag med dem istället för att fortsätta längs tinnerbäcken, det tog även ett tag innan jag upptäckte mitt mistag och kunde vända och fortsätta som sist på min runda,Sedan missade jag en pil på vägen strax innan haningeleden och gick ytterligare lite fel. Fick vägvisning tillbaka av några snälla damer som gått blodomloppet förra året. Flera funktionärer hade lämnat banan när jag kom. Ingen vätskestation stod kvar när jag kom dit. Men jag mötte på flera på vägen, jag var mest generad och önskade att jag aldrig ställt upp på detta. Jag tog mig i mål men vägen det gick inget bra alls.

Stegen för idag var 10000 vid starten på loppet och är nu uppe i 28813 steg.

Nu är jag trött och lite besviken.

Imorgon är det första lediga dagen på ett niodagar i sträck arbetspass. Men vilken lön det blir   sen. Fick en jättebra lön även nu, det blir som man jobbar. Har handlat massa strunt. Sånt jag inte haft råd att köpa under studietiden. Nya handdukar, nya lakan, badrummsmatta, ljudanläggning till datorn...jag borde lägga mer krut på snygga kläder. Fördelen med att jobba som vikarie inom hemtjänsten kan vara att ibland finns det (oftast) obegränsat behov av personal. Jag kan mer eller mindre planera hur mycket jag vill jobba. Klart ett riktigt jobb skulle ge en högre timmpenning, alltså det jobb jag lagt 3,5 år på universitetet för samt har satsat 200 000 kr i studieskulderskulder för. Men i dagsläget är jag glad för att jag har lön.

Imorgon skall jag gå blodomloppet. Löpträningen har ju inte riktigt kommit igång. Jag hinner inte med. Och inte heller har jag komit ner till 85. Det var målet jag satte upp för att börja löpträna. Men jag bidar min tid en aning, försöker äta rätt, försöker hålla vikten stilla eller gå ner långsamt. Jag kommer som sagt inte att återgå till bara ersättning, inte efter håravfallet. Och jag har nått en vikt som jag kan hantera. Jag vill gå ner mer i vikt. Jag har 17 kg kvar, men det får ta lite tid. Jag har förändrat mina matvanor, jag har börjat röra på mig. Det är en sådan skillnad på mig nu och då.

Jag har aldrig varit så tung som 107 kg innan jag började med itrim. Att ligga på dagens runt 87 kg känns väldigt skönt och jag är trots allt oerhört tacksam för metoden. Nu vill jag komma ifatt psykiskt. Jag är av den åsikten att vid snabb viktminskning hinner inte psyket med fysiken. Åtminstone har jag haft svårigheter med detta. Självbilden och identiteten känns lite rubbad. Vem är det som möter mig i spegeln, hur ser jag ut egentligen.

Och som lite avslutning, en bild på min nyligen innätade balkong...

Jag är mycket nöjd med resultatet. Ska fortfarande filas en del men gardinerna på balkongen kommer förhoppningsvis att hålla temperaturen på balkongen nere något, och öka antalet timmar jag kan sitta på balkongen.

Så tack igen Mona Pihl för skissen på din sida.

Var tvungen att ställa mig på vågen idag efter förra kommentaren och faktiskt. Det börjar återgå till balans. Jag har gått ner lite igen.

Tack.

Kan vara ett par kilo hår? ;0)

Jag är oflitig som en underdrift med mitt bloggande...

Jag kan bara säga.... JAG TAPPAR FORTFARANDE EN MASSA HÅR!!!! Detta skrämmer skiten ur mig.Jag tycker håret känns tunt. Funderar på att gå till en frisör och be dem kolla efter kala fläckar. Detta är verkligen inte kul och jag känner en viss skepsis inför metoden iom detta.

Jag äter om sig bör. Har ställt mig på vågen 1 (en) gång och sett + (plus) och klivit av och försöker följa metoden. 2+2. Jag äter sallad, och kyckling oftast och två barer. Fuskar även där då jag numera köper naturdiets bar dark chocolate som är likvärdig itrims koncept och otroligt god. Det var lättare att bara äta ersättning, den lite svullna känslan är tillbaka nu när jag äter. Jag har samma mått, inget förändrat där, då menar jag inget plus där. Tror jag jobbar mer en del psykiska balansfrågor i detta, hitta balans och hitta mig själv. Det är lätt att man blir sifferblind i detta och glömmer att följa kroppens mående, och att hinna med både fysiskt och psykiskt.

Jag är väldigt nöjd med att ha gått ner 20 och känner att jag vill balansera detta under en period, jag tror inte att jag vågar köra rivstart igen. Det är inte värt att bli smal snabbt om jag på kuppen blir skallig.

Sångerskan i Skunk Anansie må vara snygg skallig, men jag vet att jag inte skulle vara det.

Jag mår bra. Inget har hänt. Jag har bara lite för lite tid och är heller inte riktigt lika exalterad längre. Jag har gått ned 20 och nu går det långsamt. Äter mat igen, vågar inte ställa mig på vågen. Det har blivit lite av en obehaglig grej, så jag har ingen aning om hur landet ligger. Det känns som om jag gått upp lite och det vill jag inte se. Jag avvaktar tills jag känner att det är säkert. Har tagit lite paus från bloggandet.  

Sedan Jobbar jag lite för mycket, hinner inte riktigt med mig själv just nu. Det gillar jag inte. Så oroa er inte, jag har bara inte så mycket att skriva om just nu.

Nu ska jag sova

jobbar imorgon tidigt och sedan fika med kompis

berättar om dagen som gått imorgon..  

far får får får nej får får lamm