Har träffat en kille som verkar väldigt lovande. Vi har väldigt många gemensamma nämnare. Gillar samma musik, har väldigt lätt att prata om allt, är födda samma år.

Han ser bra ut, är lång, mörk och muskulös (ja det ger ju lite extra pirr när killen kan bära en ;) Faktiskt tycker jag att han påminner aningen lite om Till Lindemann, sångaren i Rammstein.

Han är nog min största osannolika förälskelse, Till Lindemann då.

Vi har pratat non-stop nu under flera dagar. Från morgonkaffet tills jag somnat med huvudet på tangentbordet till lappen. Vi har inte setts live ännu men han vill väldigt gärna, han har frågat flera ggr...men jag tvekar lite.

Vi har bytt mobilnummer och det pirrar i fickan när jag inte kan chatta vilket gör att det pirrar lite extra i kroppen, bilder från alla möjliga vinklar är utbytta, inga porriga. Utan mer för att få en uppfattning om hur landet ligger. Är bra sugen att lägga upp en bild...men det får man ju inte göra. Men sedan kommer detta med att mötas live. Att verkligen se varandra, att komma över den där första tröskeln. Snacka går ju bra, men sedan kemin.

Och nu vill jag ju vara så försiktig så försiktig. Vill inte ha ont igen. Ja jag vet, den som sig i leken ger får leken tåla. Men jag vill ändå värna om mitt hjärta.

Vikten går i helt rätt riktning, ned. Jag börjar känna mig riktigt bekväm i min kropp igen. Börjar få en trevlig midja, det har jag inte haft på många år. Känns mycket mycket bra. Snart passerar jag under 80-sträcket. Snart.

Happi happi happi