Som ni säkerligen räknat ut så har det fuskats en del hos fröken Louise. I det stora hela är det inte så farligt men det är ändå övertramp. Och jag antar att det innebär att jag inte fullföljt. Jag är tacksam mot vågen för den är snäll mot mig, och har inte dragit iväg som jag fruktat. Jag håller andan när jag ställer mig på vågen.

Så varför blev det såhär? De som känner mig personligen är nog inte förvånade, utan nickar bara på huvudet och tänker att det höll så här länge. Men jag är verkligen inte redo att slänga in handduken ännu. Jag skall visa er och jag skall visa mig vad jag är gjord av och att jag kan fixa detta.

Vågen har gått från 86.6 till 89.9 Så är det. Och jag har käkat en snickers. Jag fick ett infall och ville bara ha. Jag kan säga i efterhand att den smakade skitilla. Jag är verkligen avtänd på socker för snickers smakar bara socker och jag brukade utan problem kunna äta 5. Jag är så tacksam för naturdiets dark chocolate för den gör allting värt. I övrigt har det slinkit ner en och annan macka, nån bulle, lite pasta, potatissallad. Det blev helt tydligt för tufft för mig att börja äta igen. Men som alltid finns där alltid flera faktorer att läga till. Jobb. Jag tror att samtliga från min kull har fått jobb. Jag känner mig som en förlorare. Men åter igen. Sedan de 5 intervjuer jag var på så har jobbsökandet inte varit frekvent, snarare obefintligt. Jag har tappat självförtroendet. Känslan av att jag klarar ut det jag utbildat mig för. Hemtjänst är tryggt och säkert. Just nu. Jag fick 15000 i lön denna månad och det är så enormt mycket pengar för mig som varit student så länge. Det är nästan dubbelt så mycket som CSN.

Jag har verkligen inte gått och blivit gränslös och börjat frossa utan det har varit väldigt små mängder. Men det känns i hela kroppen. Nu drar jag åt tummskruvarna och tar upp kampen igen. Nu med 100 % återhållsamhet. Barer och välplanerad mat enligt 2+2. Och åter igen skall jag börja gå. För det har fallit bort de senaste 2 veckorna. Jag tror det är en del av problemet. Jag mår helt enkelt sämre när jag inte tränar. Rör på mig, det gör jag ju. I jobbet går jag ju minst 10000 steg/dag. Men det är inte samma sak som en powerwalk.

Psyket är verkligen allt vad vi är. För som vi känner oss lever vi våra liv. Jag har bokat ny tid med min coach, jag missade den senaste tiden. Säkerligen var det undermedvetet ett medvetet val. Klarade inte ut att möta henne eller mig själv och visa upp ett plus på vågen. Jag som varit så orubblig i min motivation och i min övertygelse och som pushat andra. Just nu känner jag mig lite som en hycklare. Det var jobbigt att kliva in på itrim i torsdags för att hämta min t-shirt och mitt startnummer. Jag kände mig uttittad och jag skämdes. Om något är typiskt mig så är det just detta. Att inte våga erkänna att det inte går så bra. Att jag behöver hjälp och push. För jag kan ju redan allt.

Att sedan blodomloppet gick som det gick fick mig var inte direkt motiverande. Men jag är glad att jag tog mig runt, att jag inte bröt och att jag har en måltid. Och som Peter, Sussie och stedentitrim kommenterade att just det faktum att jag inte bröt säger något om mitt psyke samt att för några månader sedan hade jag inte ens funderat på att stäla upp, tack för den.  Att gå vilse och att sedan gå tillbaka med publik som stirrar var verkligen motigt men även kanske ett tecken på styrka. Jag gick motströms, publiken måste ha trott att jag avbröt redan efter bara några km. Hur otroligt dum jag kände mig, ensam, bortgjord. Och sedan missa en pil och gå fel igen.... jag kan åter igen säga att de som känner mig nickar och tänker. Det är vår Louise det.   Mamma och jag skrattade så vi nästan grät när jag berättade historien för henne på kvällen efter loppet.  

Denna bloggen betyder mycket för mig.